Man har fått tillbaka träningspeppen. Man har gått till gymmet och man älskar varje sekund och varje svettdroppe. Man är mer död än levande efter passet men längtar redan ihjäl sig efter nästa gång. Man kollar schemat och bestämmer ett pass för nästkommande dag.
Man vaknar morgonen därpå och tror att någon smugit sig in under natten och slagit med baseballträ över hela ens kropp. För inte kan väl träningsvärk göra så himla ont? Jo det kan den ja, just det.
Skit också.
Första Bodypump-passet på månader. Just nu betvivlar jag att benen klarar att bära mig återstoden av dagen. Kanske inte ens hem faktiskt.
Jaja, den som lever får se.
Ni vet vad som gäller för att överleva ännu ett halvår i beckmörker och iskyla: Förbanna inte mörkret – tänd ett ljus! Och det gör jag. Stearinindustrin har en hel del att tacka mig för.
Dessutom lär rödvinsproducenterna runt om i världen, särskilt de som har den goda smaken att odla Zinfandel och Shiraz, som vanligt märka av ett uppsving i försäljningen i och med att jag går i vinteride.
Och sitter jag inte hemma i mysdressen under mjukaste pläden så hittar ni mig på gymmet (vintertid är träningstid), alternativt på översta laven i gymmets bastu.
Kanske, kanske i baren på Sturehof någon kväll.
Jag kan eventuellt tänka mig att jag äter några av vinterns kvällsmål på Mäster Anders.
Ganska sannolikt är det att jag dricker några värmande cocktails på Lydmar och i Cadierbaren någon gång då och då.
Och ja, eventuellt kommer jag dansa upp värmen i kroppen till tung bas på någon house- eller hiphopklubb.
Just det, förhoppningsvis blir det några gnistrande snö- och solpromenader i Hagaparken också. Kanske en tur på Brunnsvikens is med en kaffetermos och stektäggsmörgås.
Okej. Jag kanske ömkar mig själv lite mycket här. Jag kommer ju att överleva den här vintern också. Men att november inte är happy days, det står jag fast vid!
Viktigt och Oviktigt 