Viktigt och Oviktigt

Om livet som går och dagarna som passerar

Kategori: Resor och drömmar

Dag för dag

Jag kommer närmare min favoritstad för varje dag som går, och det är tanken på det som ger kraft och energi att pulsa runt i lager på lager på lager i tvåsiffrigt minus. Jag vet att världen erbjuder ett smorgasbord av vackra städer, men ingen går att jämföra med vår. Stockholm By Summer – Bäst.

20130123-153942.jpg

Annonser

Väderprognosnostalgi

När jag reser brukar jag lägga in resmålet i väderfunktionen i min telefon. Primärt är det naturligtvis för att ha koll på vädret under semestern, men även efter hemkomst tjänar det ett syfte – nostalgi. Ibland bläddrar jag runt bland städerna och längtar ut i världen så jag kan bli tokig.

Tänk att flanera i ett vintrigt London (1 grad) för att sedan få värma sig med afternoon tea på Sketch. Eller att promenera i strålande sol i New York (6 grader) och vinluncha på Balthazar för att framåt eftermiddagen ta en kaffe och en cupcake från Magnolia Bakery i Central Park, blundande med ansiktet mot solen.

I Berlin är det lite kallare (-6) men vad gör väl det. Vi bokar ett bord på Grill Royal för glamour och dekadens, sen drar vi till Berghain och dansardansar. Paris bjuder också på vinter (0 grader) och det passar ju alldeles ypperligt eftersom den varma chokladen på Angelina är både värmande och vansinnigt god. Efter en varm dusch och lite vila på rummet är så middagen bokad i hotellets restaurang. Mama Shelter huserar nämligen en restaurang som serverat mig en oförglömlig middag. Den bara ska jag ha igen.
Fast helst av allt vill jag sitta på uteserveringen på Urth Café i Santa Monica, Los Angeles (26 grader) och äta världens godaste, soligaste och mest ekologiska frukost.

Just nu trumfar nämligen The California Sun det mesta. Januari liksom. Mörkt, kallt, snö och vardag. Oh dear.

The Sven

Sven Marquardt – mannen som vaktar pärleporten i Berlin.

Första gången jag klev in på Berghain var en i det närmaste religiös upplevelse. En klubb så mytomspunnen att det nästan kändes som att den inte fanns på riktigt, musiken som dunkade fram var som tagen ur mina högsta drömmar och huset var fyllt av människor som lever ett liv så väsensskilt från mitt att det inte ens går att föreställa sig.

Lyckan över att äntligen befinna mig på världens bästa klubb matchade lätt euforin över att ha passerat Svens kritiskt granskande blick och blivit insläppt. (Dessutom tycker jag att han är så osannolikt cool, och att få möta hans blick och få en godkännnande nick efter närapå två timmar i kö kändes riktigt skönt.)

Nåväl, anledningen till att han dyker upp här just nu är att han, när han inte vaktar dörren på Berghain, fotograferar. Och just nu visas hans foton på Berns Gallery 2.35:1. Jag har inte hunnit dit än, men tror ändå att jag vågar mig på att rekommendera ett besök.

Det är de små sakerna som gör livet

Som att vakna till doften av nybryggt kaffe. Och att planera vårens resa aka PPZ – ProvenceParisZlatan.

It’s better to burn out than to fade away

Haha, ja det är en ganska pretto rubrik. Nåväl, bakgrunden är denna: jag tillhör den delen av mänskligheten som lever enligt devisen ”Jag tänker inte ångra det jag gjort. Jag tänker bara ångra det jag aldrig gjorde.” Och det sättet att leva resulterade i att när jag pratade med mamma häromdagen och ett missförstånd dök upp i konversationen sa hon suckande, men med oändligt mycket kärlek och engagemang skall tilläggas, ”nämen Emma..!”. Dom är nämligen ganska luttrade, mina föräldrar.

Nej, jag är inte helt crazybananas. Jag säljer inte allt jag äger och kastar mig ut på en jordenruntresa bara för att vända i Köpenhamn, jag har aldrig tagit droger, jag påbörjar inte miljoner utbildningar som aldrig avslutas och jag har alltid ett arbete och dödskoll på min ekonomi. Men jag tänker inte ha tråkigt i mitt liv. Jag tänker till exempel inte gå och undra om jag kanske missar världens roligaste jobb medan jag går och vantrivs på en arbetsplats som inte bryr sig om mig. Detta har gjort mitt CV ganska långt och innehållsrikt, men jag har alltid lämnat själv och har bara de bästa referenser att lämna från mina gamla arbetsgivare.

När jag var yngre skrämde jag livet ur min lilla mamma när jag kom hem och engagerat pratade om Hare Krishna efter att de besökt min skola. Jag förstår vad som tilltalade mig med deras sätt att se på saker och ting, för rent teoretiskt gillar jag delar av det fortfarande, men det är ju fortfarande en sekt och även om jag aldrig var i närheten av att vilja gå med så förstår jag mammas oro eftersom jag tenderar att bli väldigt engagerad i saker. Jag skrev mitt specialarbete om Jehovas vittnen, och där fanns det naturligtvis inget som tilltalade, men jag ville veta hur de tänker. Jag hängde med en klasskompis till KSG – kristna skolgruppen, för att se vad de pysslade med och trodde på. För om man inte vet vilka valmöjligheter man har, hur ska man då kunna förkasta dom?

När jag var sjutton år pendlade jag mellan gymnasieskola på dagen och restaurangjobb på kvällen för jag tyckte att bartender verkade vara världens roligaste jobb. Jag hittade en restaurang i grannstaden som anställde mig (trots att jag egentligen inte fick servera alkohol på grund av omyndig), och som lovade att de skulle lära mig att blanda drinkar om jag jobbade som servitris. På nätterna sov jag på ett vandrarhem eftersom pendeln slutat gå och sedan åkte jag till skolan på morgonen. Det funkade ett tag, men det gick sämre för restaurangen så det fick ett naturligt slut. En riktig bartenderskola slutförde jag dock tre år senare (inte på Ibiza) och istället för att blanda drinkar dealade jag black jack och roulette på helgerna under skoltiden bara för att det var så himla roligt och något jag verkligen ville göra. Tiden mellan studenten och bartenderkarriären spenderades på säsongsjobb. Jag kommer aldrig glömma hur mycket jag grät när mina underbara föräldrar som körde mig hela vägen upp till Sälen åkte därifrån morgonen därpå och jag var ensam kvar. Ytterst frivillig men också bara nitton år och utan att känna en enda människa. Att försöka få med en kompis på äventyret var något jag aldrig ens tänkte på.

Och så där har det fortsatt. Jag var bara tvungen att flytta till Stockholm och bo runt i andra hand, läsa en utbildning som jag efter avslutad kurs insåg inte var något för mig, var bara tvungen att starta den där lilla kaffebaren jag drömt om så länge bara för att inse att det är precis så där svårt som alla säger att överleva som litet café, jag tröttnar fortfarande på arbetsplatser som inte inser att det viktigaste av allt är modern och omhändertagande personalpolitik och jag söker fortfarande av ren nyfikenhet efter information om andra människors sätt att leva och tänka. Till exempel.

Inga supergalna upptåg men i nästan alla lägen fattas beslut efter hjärta och magkänsla snarare än hjärna. För tänk att stagnera och bara nöja sig. Hu. Jag har inga problem med att stanna upp, stå still i livet, må bra och vara nöjd, det måste absolut inte alltid hända nya saker. Men att nöja sig, att tänka att det är så här det blev och så det kommer vara fast jag inte alls gillar det, det är inte min grej.

Och så kan det väl få vara antar jag, så länge jag inte skadar någon. Det skulle väl vara mamma och pappa som sätter hjärtat i halsgropen ibland då och då.

Inte så mycket att säga

Men åh, vi hade ett riktigt bra möte med mäklaren! Vi har nog typ hittat hem lite faktiskt. Inget är påskrivet än, men ni vet, mentalt har jag signerat varenda papper.

Idag har jag haft en härlig dag, lite bak och lite fix och sånt. Och sen kom Micke hem efter lunch för att jobba hemifrån, så där satt vi vid köksbordet med varsin dator och varsin kaffekopp och hade det himla mysigt. (Han kanske gjorde lite mer faktisk nytta, själv satt jag och surfade inredning och andra livsviktiga saker, sånt som man tyvärr inte får betalt för att göra.)

Annars har det inte hänt så mycket sen sist. Jag har sett Hope Springs, en himla söt film. Och tja, det är nog det. Gott nog.

Sov nu Emma

Jaha, här ligger jag och kan inte sova. När det händer brukar tankarna vandra iväg åt alla möjliga håll, och just inatt drar de åt Nackahållet. Jag hoppas att mötet imorgon med mäklaren ska vara precis så perfekt som jag ligger här och tänker att det ska vara.

Jag tänker även att jag behöver ritningar så att jag kan planera in allting, och veta att det vi har och det jag vill köpa passar. Till exempel den här lilla pjäsen som jag hittade för några veckor sedan och som är så nära perfektion man kommer:

20121210-022523.jpg
Den behöver jag.
Och så undrar jag lite hur man gör när man vill ha tillvalskök nr 2, men med marmorskivan från nr 3? Det måste man väl kunna få? Och golven? Badrumskaklet?

Ni ser, här finns det grejer att fundera på. Om en lägenhet som inte ens är vår. Herregud.

Det bara måste bli ett bra möte imorgon med många positiva besked.

(Ehum. Är du vaken älskling? Nähä, förlåt. Men vad bra att du vaknade, ska vi prata lite?)

Sthlm i mitt hjärta

20121205-003930.jpg

Gaaah vad vacker den här staden är! Jag älskar henne lite extra såna här dagar.

(Bilden är lånad från en facebookgrupp som heter ”Stockholm bilder”. Jag vet, obehagligt likt en särskrivning, men vad vet jag, kanske saknas bara en interpunktion.)

Här kan jag bo!

20121128-020811.jpg

Var skriver jag på?

Med vänliga hälsningar,
Kan-egentligen-inte-tänka-mig-att-leva-utan-trädgård-men-havsutsikt-får-väl-duga-då

Söndagen nalkas

ÄNTLIGEN. Efter en arbetsvecka av det lite tuffare slaget har klockan slagit söndag! Detta kommer att hända:

1. Sovmorgon med ytterst härlig frukost (dock ej i sängen, vad är det för galet påfund)
2. Promenad och kanske säkert förmodligen någon liten shoppingpåse
3. Sjunka ner i sköna fåtöljerna på Lydmar
4. Champagne en masse och sen lunch
5. (Dom måste ha kvar marängsuissen på söndagsmenyn)
6. Plats för eventuell aktivitet, om nu Micke till äventyrs vill ha något inflytande över dagsprogrammet…