Viktigt och Oviktigt

Om livet som går och dagarna som passerar

Kategori: No Music – No Life

Alltså Busta… <3

Världens bästa Busta Rhymes, 1:30 in.

The Sven

Sven Marquardt – mannen som vaktar pärleporten i Berlin.

Första gången jag klev in på Berghain var en i det närmaste religiös upplevelse. En klubb så mytomspunnen att det nästan kändes som att den inte fanns på riktigt, musiken som dunkade fram var som tagen ur mina högsta drömmar och huset var fyllt av människor som lever ett liv så väsensskilt från mitt att det inte ens går att föreställa sig.

Lyckan över att äntligen befinna mig på världens bästa klubb matchade lätt euforin över att ha passerat Svens kritiskt granskande blick och blivit insläppt. (Dessutom tycker jag att han är så osannolikt cool, och att få möta hans blick och få en godkännnande nick efter närapå två timmar i kö kändes riktigt skönt.)

Nåväl, anledningen till att han dyker upp här just nu är att han, när han inte vaktar dörren på Berghain, fotograferar. Och just nu visas hans foton på Berns Gallery 2.35:1. Jag har inte hunnit dit än, men tror ändå att jag vågar mig på att rekommendera ett besök.

Svansjön

Vi såg Svansjön på Dansens Hus i kväll och jisses vilken föreställning! Helt fantastisk. Dansen är så klart magisk, men även scenografi, ljus och MUSIKEN kickar rumpa. Gå och se!

Aaaawesom!

Kommer ni ihåg? Bästa Robyn.

För att inte tala om Nancy!

Let it rain!

Det finns inget dåligt humör i världen som kan stå emot Dusty Springfield.

Det är inte det att jag romantiserar det förflutna…

Jag gillar inte att säga att det var bättre förr. Men när Aftonbladet har ett bildspel med 79(!) bilder från SHM’s första spelning i Friends Arena, därtill flera artiklar, så undrar jag vad som hände. Förr hade nämnda tidning inte brytt sig ett skvatt om hur spelningen på exempelvis Grodan Cocktail Club förlöpte. Några av besökarna ikväll var Carola, Markus Krunegård och Håkan Hellström ”som aldrig hört SHM förut, så det ska bli jättekul att se faktiskt”. Tillsammans med tiotusentals radiohits-lyssnare.
Carola, really?

One Last Show. Absolut, kör! Kul att det går så bra, jag har älskat och följt framgångarna. Men jag vill inte förstöra mina minnen från de svettigaste och mest extasfyllda klubbnätterna genom att gå på någon sorts arenashow för alla som lyssnat på P3 eller en ”Absolute”-skiva de senaste åren.

För mig var det kärlek vid första houseögonblicket långt innan SHM ens fanns. Jag och min bästa partner in crime var stammisar på nattklubbarna i hemstaden Linköping precis i början av 2000-talet. Vi poppade väl runt som vanligt när vi plötsligt en kväll hittade ett litet rum avskilt från det stora radiopophits-trallande dansgolvet. I det lilla rummet spelades det elektronisk dansmusik från vinylplattor och vi var i himmelen! Jag visste inte ens vad musiken kallades och jag hade ingen aning om vad det var för gudabenådade toner som fick endorfinerna att rusa i höjden. Men lyckliga var vi. Minns du, Stina?

Nåväl, allt har sin tid, och egentligen är jag väldigt glad över att housemusiken och dess olika undergenrer blivit kommersiella, the more the merrier! Det enda jag vänder mig mot är de gigantiska lokalerna och avsaknaden av känslan av total hängivelse hos publiken.
För satan vilka lyckorus SHM och deras housekollegor skapade! Där dom var var vi och vi levde för musiken de levererade. Jag har en himla massa lyckokänslor och ganska sönderdansade fötter att tacka dom för. Jag unnar och önskar både SHM och alla de andra all framgång, det är de så värda. Och jag unnar definitivt alla nytillkomna lyssnare att dansa.

Men jag tänker ändå tycka att det var bättre förr.

Och MASKINEN så klart!

”Jag sitter här och luktar gott i händelsernas centrum, du sitter där och ruttnar bort i händelsernas väntrum.”
Genialiskt.

Freeedaag!

Och jag låter världens coolaste M.I.A. starta kvällen.

G I R L P O W E R

Jag läste det här inlägget och fick en flashback till mina år med Spice Girls. Jag har aldrig haft en idol av manligt (pojkigt) kön som jag kärat ner mig i, har aldrig skrikit hysteriskt och gråtit ögonen ur mig på konserter, har aldrig velat dö för att jag insett att jag aldrig kommer att bli ihop med *valfri flickidol*.

Däremot så gillade jag Spice Girls. Redan då var jag en obstinat liten tjej som vägrade låta killarna tro att de var mer värda bara för att de var, eh, killar? Och så kom de här tuffa tjejerna och vrålade ut GIRLPOWER! så att hela världen hörde. Det var kärlek vid första ögonkastet det. De var snygga och tjejiga och sexiga och tuffa och de gjorde precis som de ville! Och allra tuffast och finast var Geri, Ginger Spice. Jag färgade håret rött på den tiden (med henna, som en riktig estet) och köpte hårmaskara i guldblont för att få Geris karaktäristiska slingor i luggen. Det är nog så nära idoldyrkan jag varit.

Och så E-type då, men det är en helt annan historia.

20121028-220809.jpg
(Lånat bilden här.)