Viktigt och Oviktigt

Om livet som går och dagarna som passerar

Kategori: Men allvarligt talat?!

Killing Us Softly

Jean Kilbourne började i slutet av 1960-talet fundera över reklamens budskap och hur det påverkar oss. 1979 kom hennes dokumentär Killing Us Softly: Advertising’s Image of Women.

Här, i Killing Us Softly 3 (2000) visar hon, på ett humoristiskt och lätt-att-ta-till-sig-sätt, att inte mycket förbättrats med åren, vare sig för kvinnor eller män. För även om det är kvinnorna som i allra högsta grad är utsatta i reklamens värld; som förväntas se ut som modeller (fast inte ens modeller ser ut som modeller pga retusch), vara passiva, le och hålla tyst samt svälta sig till en kropp i storlek med en fågelunge, så objektifieras män också. Definitivt.

Det finns dock ytterligare ett problem, och det är att pojkar/män i stort sett enbart presenteras för stereotypa bilder på machomän vs förtryckta kvinnor. Och om det är vad man matas med från ung ålder och om man inte har några vettiga vuxna som pratar med en, så växer man i värsta fall upp och tror att det är det korrekta sättet att behandla kvinnor på. Och så får plötsligt den oförståeliga mängden våldtäkter och kvinnomisshandel ytterligare en förklaring.

Här är förresten en av annonserna som visas. ”Put some weight on”. Och då pratar vi alltså vikt i form av en klocka. Vad trodde du tjejen, att du skulle tillåtas äta och må bra?

20130221-145018.jpg
Åh förresten! Jag passar på att slänga in en bild som visar den ganska creddiga tidningen GQ´s omslag. De presenterar årets män och årets kvinna. På lite olika sätt ska tilläggas. Förra året. Alltså 2012. Modernt.

20130221-145436.jpg
Se filmen och sprid vidare! Puss!

Annonser

Really?

Jag har ingen åsikt alls om att Petra Mede ska leda Eurovision. Däremot tänker jag en hel del om Jan-Olov Andersson som tydligen har åsikter om det faktum att Petra ska leda nämnda musiktävling och samtidigt är relativt nybliven mamma (barnet föddes i december, tävlingen går av stapeln i maj). Okej?

Om ni svagbegåvade journalister börjar kommentera, ställa frågor och göra samma omedelbara koppling även till nyblivna pappor som gör tv, då kan vi börja diskutera den icke-existerande relevansen av frågeställningen. Till dess får ni ta på dumstruten, ställa er i hörnet och skämmas. Ta med nåt att läsa och se då till att ”jämställdhet” och ”2000-talet” finns med i titeln.

Svensken och raseriet

(Videon är ett avsnitt ur Landet Brunsås med titeln ”Varför äter svensken så mycket kött?”.)

Köttskatt är i mitt tycke genialt. Det är det för att människor i det här landet uppenbarligen inte förstår en fin vink om den så nästan slår dom i ansiktet. Alla har fått information om att vi i Sverige äter kött i en utsträckning som inte är bra, reaktion på det, och i förlängningen en förändrad konsumtion, har dock uteblivit. Det handlar till viss del om den egna hälsan, och visst, den gör man som man vill med. Tänk då denna främmande tanke: vi testar att lyfta blicken en millimeter och se bortanför det stora egna egot. Då ser vi nämligen miljontals som påverkas av våra val, varje dag.

Uppfödningen av slaktdjur orsakar mer utsläpp av växthusgaser än all världens trafik. Till exempel. Och räkna med att den där superduperbilliga fläsk/oxfilén INTE kommer från ett djur som mått bra innan det mötte sitt öde på din tallrik. Industrin föder upp kycklingar som lever och dör i fullständig misär. Köttproduktionen bidrar till att göra antibiotika mindre verkningsfull och är käckt nog även en grogrund för svin- och fågelinfluensor.

Alla vet. Få bryr sig. Så tydligen måste vi lagstifta in lite vett i huvudet på folk. Men då rasas det bortom rimlighetens gräns, och naturligtvis främst i sociala medier. En partiledare twittrar: ”Köttskatt är ingen lösning. Viktigare är då att vi väljer kött från glada kossor som betar gräs.” Verkligen. Absolut. Bra tänkt. Problemet är bara att vi INTE GÖR DET. Att som politiker vara så dum och blåögd är inte så lite pinsamt.

Min första tanke om alla arga röster är en undran; hur orkar alla dessa människor bli så förbaskat förbannande över ett förslag som lagts fram för att rädda deras egen hälsa och världen vi lever i? För att inte tala om de stackars djuren.

Jag vet att vi konstiga människor som inte äter kött helst ska låta en linsgryta tysta mun och inte komma med provocerande inlägg som detta. Well, yttrandefriheten är likt ovan nämnda förslag inte heller så populär i alla lägen. Men nödvändig.

Kanske lika bra att världen går under ändå

Jag försöker att inte vara svartsynt, men ibland blir jag bara så trött. Och ledsen. Nu senast gäller det Aftonbladets granskning av de högerextrema hatsajterna och texten som tidningens kulturchef Åsa Lindeborg har skrivit om hatet och hoten hon fått emotta i och med detta. Det är fruktansvärd läsning och jag skänker, som alltid när jag läser om dylika människor, en oerhört tacksam tanke för att dom orkar kämpa, orkar ta skiten. All heder. Jag gjorde lite copy/paste så här är texten i sin helhet:

Först kom hatet.
”Kan den äckliga horan Lindeborg bara sluta, lägga sig ned och dö?” ”En så otroligt misslyckad sköka till person. Den där subban verkar fullständigt sjuk i huvudet. Lås in ludret på anstalt och kasta bort nyckeln.” ”Svenskarna hatar dig din feministiska kommunist jävel.”
Sen kom hotet.
”Det skulle inte förvåna mig om denna sköka snart får ett pris på sitt huvud.” ”Åsa Linderborg är den som borde stoppas. Permanent.” ”Det har ju visat sig förut att någon känt igen en propagandaspridande kackerlacka eller ett svenskfientligt svin på gatan eller i ett varuhus”.
Det är inte svårt att leta rätt på henne, skriver en annan och lägger ut min adress: Här bor hon.
Det är fredagen den 30 november. Aftonbladet Kulturs granskning av de högerextremistiska sajterna – Nationell.nu, Nationell idag, Patriot.nu, Avpixlat, Nordfront, Fria tider, Realisten – är inne på sitt andra dygn av trettio och det här är svaret.
Mina chefer uppmanar mig att åka hem och packa. Jag säger till sonen att vi inte kan bo hemma på ett tag. Vi tar varsin väska och går hem till A. Jag lämnar barnet hos hans pappa och går vidare till P.
På natten drömmer jag att sonen är stympad. Han sitter i en fåtölj och jag lägger försiktigt tillbaka kroppsdelen i hopp om att den ska smälta tillbaka innan nån ser nåt. Han är tyst, bortom medvetande eller ordlöst i samförstånd.

Jag väcks av ett sms från ett kontantkort: ”Ärligt gumman, när var det sist du pullade dig själv i fittan?”
Jag går in i på sajterna igen. Kommentarerna är hundratals: ”Din äckliga lilla fitta hoppas en kongoneger våldtar och mördar dig omgående. Du är värd mindre en silverfisk på toalettgolvet.” En skriver att hela Aftonbladets redaktion borde sprängas i luften.
Säkerhetschefen säger det jag redan vet. De som skriver på nätsajterna, mejlar, ringer och skickar sms behöver man inte vara rädd för. De går aldrig från ord till handling. Det är den tysta svansen man inte vet nåt om. Allvaret i hotbilden går inte att bedöma, det kan vara från noll till hundra.
Jag får säkerhetsfönster. Jag jobbar på en tidning där man tar seriöst på alla hot och där det finns resurser att skydda sina anställda. Jag är inte en ensam frilansare, och jag jobbar inte på en fattig tidskrift.
Mamma ringer. Hon har läst på en av sajterna att nån hoppas vargen ska äta upp henne där hon bor på landet. Hon skrattar, det finns nättroll med humor, men ändå – hon är kartlagd.
På natten kommer ett nytt sms: ”Jag hoppas att du är rakad där nere eftersom jag gärna vill komma och knulla dig hårt både i din stora röv och din skrynkliga fitta.”

Det går dagar när jag inte orkar prata om hoten, för jag känner mig löjlig och kanske lite dum. Jag vill inte göra mig till martyr. Det går dagar när jag behöver älta och älta min ångest över att mitt barn och jag fortfarande är separerade. Att nån vill skada oss. Att nån ska skada oss.
För att lugna mig, och kanske sig själva, säger mina vänner att man inte behöver vara rädd för de där människorna, eftersom de inte är särskilt smarta. Jag svarar att jag inte vill kategorisera folk i termer av intelligens, att resonemanget rymmer klassförakt. Våldet som politisk metod har aldrig varit en fråga om bildning eller social bakgrund – det handlar om övertygelse. De som tror på våldet som en lösning är få, men de kan göra stor skada.
När jag säger det där skäms jag lite, jag tänker att nån ska tro att jag har en släng av storhetsvansinne. Jag vet ju att mörkermännen kyligt kalkylerar, att nej, den där kommunistfittan är inte tillräckligt viktig, inte värd att ta några risker för.
P. trålar sajterna, det mesta visar han mig inte, men hoten om våld måste rapporteras vidare till polis: ”Här i Ryssland hade vi också likadan journalist … Hon hette Politkovskaja. Nu är hon död. Dödades med patrioters hand.” Vi väcks av ett nytt sms på natten: ”Jag antar att det är ett tag sedan du sist fick en kuk i dig med tanke på din ålder. Säg gärna till så kommer jag och knullar dig ordentligt.”

Jag drömmer återigen om mitt barn. Att vi går på en snöbetäckt väg, framför oss ligger ett höghus i funkis. En av våningarna är genombruten, det hänger herbarier i taket. Jag bor här nu, säger han. Vi är båda ledsna att jag inte kan följa med upp, men vi säger inget om det. Det är som det är.
Jag får säkerhetslarm. Nästan allt politiskt våld sker i anslutning till hemmet. Björn Söderberg mördades i sitt trapphus. Ett journalistpar fick en bomb placerad i sin bil på hemmaparkeringen. I söderförort för fyra år sedan, fick en barnfamilj en brandbomb i brevlådan. De räddade sig genom att klättra över till grannens balkong. Samtidigt brände de ner kulturhuset Cyklopen, eftersom det var ett tillhål för kulturmarxister.
Jag har stor byline och är fredad på ett annat sätt, de ger sig bara på journalister och fackligt aktiva som arbetar i det tysta. När jag säger det högt, triggar jag dem. Säger jag att jag är rädd, triggar jag dem också.
Polisen uppmanar mig att ta bort sonens efternamn från dörren. Det händer att de går på ungarna på väg hem från plugget, berömmer deras ryggsäck och ber dem hälsa hem till mamma. Eller lägger ut foton på nätet.
Jag har kollegor som lever under samma eller mycket större hot än jag, men det är inget vi pratar med varandra om. Alla bär det inom sig. Man vill inte göra sig märkvärdig, ingen av oss är nån Salman Rushdie eller Roberto Saviano. Eller ­Politkovskaja. Kanske vill man heller inte visa sig svag eller peta i skuldkänslorna över att man utsätter sina barn för fara.
Det här är ett machoyrke, men vi är ändå känsliga käril.
Vi tänker nog också att inte bara hatet, utan även hotet, tillhör yrket. Men det drabbar inte bara oss enskilda – hotet mot journalister och politiker är ett hot mot demokratin.

Det kommer ett anonymt brev, poststämplat i Malmö: ”När får svenska folket läsa / höra om det första mordet på en svensk mediaJournalist?”
Jag lär mig att ta olika vägar till och från jobbet, att inte dricka alkohol på krogen, att inte prata i mobilen utomhus, att aldrig sova med öppet fönster. Jag måste ha full kontroll.
Jag flyttar hem igen på prov. Väcks av ett nytt sms på natten: ”Hur mår din slappa fitta? Är du rakad eller har du buske där nere just nu? Kyss på fittan”. Jag går upp och kissar, plågad av att mitt underliv inte längre är mitt. Det är en yta för våldsamma nationalistiska fantasier. De som dagarna i ända påstår att alla muslimer är våldtäktsmän, är helt besatta av att trasa sönder min kropp.
Avpixlat drar i gång en motkampanj: De ska registrera varenda PK-journalist. ”Vi”, skriver de med ett kollektivistiskt imperativ som gör mig avundsjuk: det är ”vi mot dom”. Jag önskar att deras ”dom” verkligen var ett ”vi”, att det finns en stark uppslutning mot den högerextremism som alla humanister och demokrater måste börja ta på allvar. Jag förstår inte varför inte fler känner oro; fascismen lever på sociala konflikter som inget parlament förmår lösa. Sverige börjar bli fullt av såna motsättningar. Kanske beror tamheten i att de sociala orättvisorna sällan drabbar välavlönade opinionsbildare.

Sonen kommer hem. Vi tittar på fönstren, de ser ut som vanliga rutor. Han lär sig larma av och larma på. Vi pratar om att våga vara radikal även om det kan vara farligt.
Ju fler artiklar jag publicerar, desto fler hot om våld: ”Sådana som Åsa vill jag se med bakbundna händer, hukandes framför ett dike.” ”Shabbos goyerskan borde, behandlas med slö kniv. Denna äckliga rasförrädiska, kulturmarxist, och judehora (dvs horar åt judarna), förtjänar att få bli avsläppt naken, av en helikopter mitt i ugga-bugga-djungeln i Kongo.”
P. skrattar utmattad och jag blir förbannad. Sen kommer gråten. Vi börjar bli avtrubbade. Kulturmarxist, feminist, kommunist, rasförrädare. Det breivikska bildar en språklig varp som börjar bli så bekant, att vi snart har vant oss.
Granskningen ska löpa i trettio dagar, månaden rinner snabbt ut. Jag samlar ihop mina JK-anmälningar mot järnrörssajterna, ett dussintal exempel som torde vara hets mot folkgrupp.
Nytt sms på natten, samma nummer som förut: ”Jag är hård som fan nu och vill pumpa sönder dig där bak riktigt ordentligt. Är du med?” Jag vinklar upp persiennerna och tittar snabbt ut genom vintermörkret. Inga fotspår i snön.

– Åsa Linderborg

Det sjukaste. Någonsin.

Det här skrämmer livet ur mig: GodHatesFags.com. Det är alltså en liten obskyr kyrka i USA som är riktigt sjuka i huvudet. Alltså vanvettigt galna. In och surfa, det är ambitiösa sidor de skapat. Det finns länkar till systersajter också, så kolla även BeastObama.com där de basunerar ut att Obama är antichrist. Missa inte heller JewsKilledJesus.com. Där finns rubriker som: ”The Anti-Semitism Fraud”. (!)

Och när man läst och förfasats och inte tror att det kan bli värre så lyckas de igen. Det finns en sida för varje land i världen där det ingående förklaras varför Gud hatar just det landet: GodHatesTheWorld.com. Där är direktlänken till Sverige. Och vi är bad, bad people I tell you. Här får man till exempel göra abort när man vill (!). ”So basically what this evil country is saying is, It’s alright for you to be a whore all day every day and at the end of those days, you just kill anything that would make your life a little uncomfortable.” Och vi är ett av världens mest gay-friendly countries. Jisses vad vi kommer att brinna i helvetet kompisar.

Det finns en aldrig sinande skatt av citat att gräva ur, ni får ett sista: ”These fags are NEVER satisfied unless every single person bows down to them and kisses fag-butt.”

Så vadå? En liten sketen skitkyrka med hillbillys har gått fullständigt bananas. Mm, men en stor andel av medlemmarna är verksamma som advokater i ett land där rättsväsendet är, eh, inte helt stabilt. Ganska obehagligt. Ganska.

Och församlingar av varierande sort i Sverige predikar exakt samma saker, om än i lite mindre sinnessjuka ord.

Att blanda religion och människor. Vilken skit.

SkitBorg, skitpolitik

Men hur dumt får det bli? Vad är det för människor som gör så här? Varför får de som har pengar bestämma att de som har pengar ska ha mer pengar? Snälla, kan vi någon gång få politiker som bryr sig om de i vårt samhälle som faktiskt behöver omtanke. Jag skiter i vilken färg de har, men nu måste folk f*n börja tänka.

Jag orkar inte ens prata om det. Här finns en bra sammanfattning.

Men va f-n

Häromdagen funderade jag på de vegetariska produkter jag köper ibland, ofta från Hälsans kök, och tänkte att det är dumt för jag vet inte om de är ekologiska. Eftersom i stort sett allt annat vi handlar från mataffären är ekologiskt så tänkte jag kolla om det finns några eko-alternativ även i det segmentet. Men så ramlar jag över den här informationen och tappar aptiten totalt. Företaget heter egentligen Tivall och är israeliskt. Råvaran odlas på illegala bosättningar på Västbanken.

Och precis där slutade jag köpa produkter från ”Hälsans kök”.

Men nu får ni väl ändå ge er

Förlåt men VA? Sitter det alltså en äckelgubbe till författare hos Malou i ”Efter Tio” och berättar att han gillar barnf*tta? Och inget händer?
Det går bra, prata på du äckelgubbe.

Kan man begära utträde ur mänskligheten? Skulle hellre bli del av perserkattsläktet. Mycket mysigare, och där fräser man i alla fall ifrån när någon beter sig som ett a-hole.

Babbe och hora verkligen? Hallå samtiden anropar – vem tycker/säger sånt?

Varför har Jimmie fått talets gåva men inte ett enda rätt i övrigt? Tur att det inte går att ljuga i debatter om att det är såna här lågintelligenta ursäkter till människor som hans parti består av.

Tyvärr finns det än fler lågintelligenta rednecks i landet: 11,2% närmare bestämt. Några av dom kommenterar SD-mannens gråtmilda Facebookinlägg. Och vi kan väl bara säga som så att det finns några riktigt osköna människor ibland oss.

Really, Victoria’s Secret?

20121111-075912.jpg
Har det brunnit i huvudet på er? Nu ger vi the new girls lite mat och så återgår vi till ordinarie program. Tack å puss.

(Bilder och info från Kristins blogg.)