Viktigt och Oviktigt

Om livet som går och dagarna som passerar

Month: januari, 2013

Alltså Busta… <3

Världens bästa Busta Rhymes, 1:30 in.

Annonser

TEDTalks

Om jag fäller upp datorn och inte fastnar framför youtube-klipp med söta djurungar eller spenderar oproportionerligt mycket tid framför svenska och internationella bloggar, populärnyhetssajter och debattartiklar samt Magdalena Ribbings vett och etikett-spalt, så försvinner jag gärna in några timmar på TEDTalks. Har du ännu inte upptäckt denna underbara värld av ovärderligt och onödigt vetande med fantastiska inspirerande människor som pratar om allt mellan himmel och jord, så är det dags att börja titta nu.

En av mina favoriter är Hans Rosling, en man som förutom att han är professor i internationell hälsa vid Karolinska Institutet, gör otroligt mycket gott här i världen. Han har gjort flera TEDTalks och här är en av mina favoriter: ”The magic washing machine”. Han använder fakta och statistik på ett nyskapande och väldigt underhållande sätt och lyckas få oss vanliga människor att förstå hur världen ser ut och hur den utvecklats.
En mycket imponerande man.

(Jag lyckades inte bädda in klippet från ted.com, därav youtube-länken.)

Framforcerad inomhusvår

Det är tydligen fortfarande januari. Hur lång kan en månad vara utan att det blir kriminellt? Finns deportering på straffskalan så tycker jag att vi utan vidare kan hoppa över rättegång och omgående skicka januari till typ Sibirien eller Antarktis. Där kan hen umgås och ha trevligt med likasinnade väderlekar, och vi kan fortsätta med våra liv och se fram emot häng i gäng med april och maj.

Här hemma blommar i alla fall krokusen och hortensian som ett uppmuntrande löfte om det som komma skall. (Och om nu bara februari kan försvinna i tomma intet så är vi snart där!)

20130130-132415.jpg

Really?

Jag har ingen åsikt alls om att Petra Mede ska leda Eurovision. Däremot tänker jag en hel del om Jan-Olov Andersson som tydligen har åsikter om det faktum att Petra ska leda nämnda musiktävling och samtidigt är relativt nybliven mamma (barnet föddes i december, tävlingen går av stapeln i maj). Okej?

Om ni svagbegåvade journalister börjar kommentera, ställa frågor och göra samma omedelbara koppling även till nyblivna pappor som gör tv, då kan vi börja diskutera den icke-existerande relevansen av frågeställningen. Till dess får ni ta på dumstruten, ställa er i hörnet och skämmas. Ta med nåt att läsa och se då till att ”jämställdhet” och ”2000-talet” finns med i titeln.

Just nu

Citron- och marängtårta med färskpressad apelsinjuice på Café Egoiste i MOOD. (Mycket genomtänkt att jämna ut sockerchocken med c-vitamin.) Väntar nu med spänning på semlorna, kan tänka mig att de blir löjligt goda.

20130128-163846.jpg
(Det vet ni va? Bästa fikat finns på Saturnus och Egoiste. Älskar.)

Allt har sin tid (Men måste raggsockarnas era vara så förbaskat lång?)

Jodå, jag uppskattar vintern och jag tycker verkligen att årstidsväxlingarna är en av det här landets största USP:ar. Det är supermysigt med snö och det ska vara ordentlig vinter när det är vinter. Mycket hellre minus än plus. Så missförstå mig inte. Jag lever i nuet, jag njuter av årstiden och kör carpe diem ända in i kaklet så ofta jag kan och orkar.

Men. Jag är så trött på att klä mig efter väder. Trött på att Farbror Rimfrost och Kung Vinter vägrar lämna plats för Gumman Tö. (Om referensen inte känns igen så kolla Elsa Beskows Olle på skidfärd, en alldeles bedårande saga.)

Jag vet att januari inte ens är över än och att det ska vara vinter länge till, det tjänar egentligen ingenting till att gnälla. Men det här med att klä sig som vinter och inte som Emma är inte min grej. Jag blir jätteirriterad för att ”någon annan” (vem? Farbror Rimfrost?) bestämmer vad jag ska ha på mig. Då kommer Lotta på Bråkmakargatan fram och stampar i golvet och tycker att det är orättvist faktiskt att man i en av världens friaste länder inte ens kan få bestämma över sina egna kläder.
För en sak har ålder, visdom, sönderfrusna tår och nariga händer lärt mig – det är inte värt det att slira runt på högklackat i finkappa och små nätta handskar. Nu är det tjock parkas, fodrade tumvantar och rejäla kängor med traktorsula som gäller.
Och det mina vänner, är inte jag. Åtminstone inte alla dagar i veckan i ett halvår.

Saknade ord

Ibland finner jag det svårt att hitta rätt ord eller uttryck, och det händer att jag önskar att det fanns en svensk motsvarighet till vissa (oftast engelska) ord. Nu har jag i och för sig inga problem med att kasta in ett engelskt ord i en svensk mening – ofta kan det förstärka och förklara, och det faller sig så naturligt att jag inte ens tänker på det.
The Week har listat 14 ord som de saknar i det engelska språket, naturligtvis finns vårt underbart beskrivande ord ”lagom” med, och även det skotska ordet för paniken man känner när man ska presentera någon vars namn man inte riktigt kan minnas. Bland annat. Läs och lär här.

Dag för dag

Jag kommer närmare min favoritstad för varje dag som går, och det är tanken på det som ger kraft och energi att pulsa runt i lager på lager på lager i tvåsiffrigt minus. Jag vet att världen erbjuder ett smorgasbord av vackra städer, men ingen går att jämföra med vår. Stockholm By Summer – Bäst.

20130123-153942.jpg

Dom-domen

Jag försökte verkligen men det går inte. Det känns bara så fel. Visst, skrivreglerna har luckrats upp och vissa förespråkare tjatar hål i huvudet på en om att vi ”ska skriva som vi pratar”. Men dom funkar inte för mig. De och dem är min melodi.

Med vänliga hälsningar,
Dinosaurie

Svensken och raseriet

(Videon är ett avsnitt ur Landet Brunsås med titeln ”Varför äter svensken så mycket kött?”.)

Köttskatt är i mitt tycke genialt. Det är det för att människor i det här landet uppenbarligen inte förstår en fin vink om den så nästan slår dom i ansiktet. Alla har fått information om att vi i Sverige äter kött i en utsträckning som inte är bra, reaktion på det, och i förlängningen en förändrad konsumtion, har dock uteblivit. Det handlar till viss del om den egna hälsan, och visst, den gör man som man vill med. Tänk då denna främmande tanke: vi testar att lyfta blicken en millimeter och se bortanför det stora egna egot. Då ser vi nämligen miljontals som påverkas av våra val, varje dag.

Uppfödningen av slaktdjur orsakar mer utsläpp av växthusgaser än all världens trafik. Till exempel. Och räkna med att den där superduperbilliga fläsk/oxfilén INTE kommer från ett djur som mått bra innan det mötte sitt öde på din tallrik. Industrin föder upp kycklingar som lever och dör i fullständig misär. Köttproduktionen bidrar till att göra antibiotika mindre verkningsfull och är käckt nog även en grogrund för svin- och fågelinfluensor.

Alla vet. Få bryr sig. Så tydligen måste vi lagstifta in lite vett i huvudet på folk. Men då rasas det bortom rimlighetens gräns, och naturligtvis främst i sociala medier. En partiledare twittrar: ”Köttskatt är ingen lösning. Viktigare är då att vi väljer kött från glada kossor som betar gräs.” Verkligen. Absolut. Bra tänkt. Problemet är bara att vi INTE GÖR DET. Att som politiker vara så dum och blåögd är inte så lite pinsamt.

Min första tanke om alla arga röster är en undran; hur orkar alla dessa människor bli så förbaskat förbannande över ett förslag som lagts fram för att rädda deras egen hälsa och världen vi lever i? För att inte tala om de stackars djuren.

Jag vet att vi konstiga människor som inte äter kött helst ska låta en linsgryta tysta mun och inte komma med provocerande inlägg som detta. Well, yttrandefriheten är likt ovan nämnda förslag inte heller så populär i alla lägen. Men nödvändig.