Viktigt och Oviktigt

Om livet som går och dagarna som passerar

Month: december, 2012

It’s wine o’clock!

20121230-173322.jpg

Och mat- och bakprogram på tv, och eftersom mina bästa tv-stunder innehåller en hög andel matporr och inspirerande recept är jag riktigt nöjd.
Så det är en bra, om än stillsam, uppladdning inför nyår. Vi brukar ju förlänga nyårshelgen genom att ta med även dan före dan i firandet. Det har blivit en hel del spahäng, hotellvistelser, trevliga middagar och ansenliga mängder champagne genom åren. Nyårsafton startar sen med en härlig hotellfrukost och avslutas med en skön hemmamiddag med vänner. Att fira på krogen eller på en stor och alltför upphaussad fest den kvällen är inget som lockar i det här kompisgänget.

Men nu är stackars sambon lite krasslig och sparar på krafterna till imorgon, så vi soffhänger hemma. Det funkar det med. Jag sysselsätter mig även med att försöka tänka ut en meny till morgondagens middag. Det finns lite för mycket gott när jag väl börjar fundera. Dagens lyxproblem är väl avcheckat då, antar jag…

Annonser

Det är de små sakerna som gör livet

Som att vakna till doften av nybryggt kaffe. Och att planera vårens resa aka PPZ – ProvenceParisZlatan.

Shop ‘til you drop

Nå, inte nödvändigtvis. Men ibland hittar jag fina grejer och får det där lilla ruset. Idag var en sån dag.

20121228-010459.jpg
Gosig grovstickad filt från Hemtex, glaskupa och spröd porslinsburk från Village.

När jag ändå är inne på shopping kan jag tipsa om en fin grej som gör att jag möts av en (ny) snygg tjej varje morgon. Gil Elvgren gjorde nämligen de allra finaste pinup-bilder världen skådat, och många av hans fantastiska verk finns att tillgå i en kalender. Jag har tappat räkningen på hur många år jag haft den hemma, och nu är det alldeles snart dags för en ny! Jag vet att Designtorget säljer den men det finns säkert fler ställen.

20121228-011624.jpg

Lata dagar

Inte så bra uppdaterat här ser jag. Hm, det får vara okej, julen innebär lugn och ro och vila och familj för mig. Så himla sköna dagar. Men nu är vi tillbaka i stan igen och jag ger mig själv lite tid för reflektion och eftertanke. Så, vad har hänt sen sist?

– Folk går tydligen bananas över att Disney väljer att klippa bort rasistiska nidbilder ur en central del av det svenska folkets julfirande. En typisk kommentar på Aftonbladet lyder: ”Där försvann min julkänsla!” Och då blir det ju bara väldigt ledsamt alltsammans. Tänk om all min julkänsla hängdes upp på några futtiga sekunder tecknade figurer. Då hade kanske även jag blivit en av dom, en av de tusentals galenpannorna med alldeles för mycket fritid, men som trots detta överskott av timmar inte satt av en enda ynka minut till att tänka efter. Alla har sitt sätt att spendera julen på, ”traditionellt” eller icke, men om nu nidbilder av andra människor är det som kickar igång julkänslan hos dig, då borde du kanske gå och prata med någon.
(Och att ingen tycker att debatten borde handla om att djurplågeri glorifieras i samma tecknade timme gör mig lika förundrad. Att plåga ihjäl tjurar med vassa spjut och stress, och att visa detta på julprimetime, det är det ingen som startar upprörda facebookgrupper om.)

– Jag har lyssnat på Vinter i P1 med såväl Soran Ismail som Rikard Wolff. Soran är briljant så klart och bekämpar alla möjliga sorters fördomar och dumheter med sin intelligenta humor, och Rikards röst och ordval är så himla behagligt att lyssna till.

– Eftersom jag ännu inte tagit mig till biografen för att se filmen om Olof Palme blev jag överlycklig när jag såg att den delad i tre visas på tv. Jag blir alltid så lycklig, men samtidigt sorgsen, när jag hör Palmes röst och budskap. Sådana människor kommer i så få exemplar, och att de engagerar sig politiskt är än ovanligare. Tänk att vara både humanist och politiker. När såg vi en sådan kombo senast? Och alltid när jag tänker på Palme tänker jag på Anna Lindh. Utan att vara överdrivet påläst eller insatt så tänker jag mig dem som två människor som, förutom att de har det ohyggliga i att de mördats gemensamt, också agerade med lika stort hjärta som hjärna. Nu råkar båda tillhöra det socialdemokratiska partiet, men det är det goda i människan jag fascineras av, inte partipolitiken. Jag är så innerligt trött på människor som blir ”politiker” i [insert random parti] enbart på grund av sitt stora ego och sitt sjuka maktbehov. Det ska fifflas med kvitton, resor och fester. Det ska klias på ryggar, dunkas på axlar och röstas igenom avdrag och skattelättnader som underlättar det egna och vännernas liv. Och de goda och världsomvälvande tankarna, det brinnande engagemang man hade i sin ungdom när man gav sig in i politiken för att förändra, det är borta sedan länge.

-Vi har sålt lägenheten!! Wiii! På juldagen av årets alla dagar, så lite oväntat ska tilläggas. Underbart. Nu ser jag lugnet utanför stan nalkas, och det ska bli så skönt. Jag vet att jag är lite fånig, men jag saknar stjärnhimlen så fantastiskt mycket. Och tystnad. Och att slippa trafik och människor överöveröverallt. Phu. (Jag vet, det låter som att vi ska flytta ut på bondgård och hugga ved och bära vatten. Så är icke fallet. Men för en lantistjej som älskar stan, dock på armlängds avstånd, är Nacka alldeles perfekt. Lägg till Saltsjön precis utanför dörren så är det ganska exakt vad jag drömmer om.)

Jag hoppas att ni haft det alldeles underbart över julen, oavsett hur ni spenderat dagarna. Det viktigaste är nog att ingen varit ofrivilligt ensam. Det känns hårdare än någonsin att vara det just på julen. Kram och kärlek!

Dom finaste

På väg hem till familj och julfirande stannade vi till på ett viktigt stopp, nämligen hemma hos prins John och hans fantastiska föräldrar Stina och Thomas.

20121223-204355.jpg
En del av det ledsamma med att flytta från sin hembygd är att man kommer långt ifrån sina därvarande vänner och att man då träffar dom alldeles för sällan. Nu fick vi nästan ett helt dygn tillsammans, dessutom lyxigt á la all inclusive med en massa god mat, matchat vin och prat ända inpå småtimmarna. Vänner alltså, vilken grej. Dom ska man värna om.

20121223-205301.jpg
Stina har en härlig blogg förresten, läs!

En bra början

På en bra dag. Frukost på Brunkan (dör för kardemummabullen) och nu ska vi köra försiktigt hem till kära vänner och sedan vidare för julhelg med familjen.

20121222-115828.jpg

Aaaawesom!

Kommer ni ihåg? Bästa Robyn.

Kanske lika bra att världen går under ändå

Jag försöker att inte vara svartsynt, men ibland blir jag bara så trött. Och ledsen. Nu senast gäller det Aftonbladets granskning av de högerextrema hatsajterna och texten som tidningens kulturchef Åsa Lindeborg har skrivit om hatet och hoten hon fått emotta i och med detta. Det är fruktansvärd läsning och jag skänker, som alltid när jag läser om dylika människor, en oerhört tacksam tanke för att dom orkar kämpa, orkar ta skiten. All heder. Jag gjorde lite copy/paste så här är texten i sin helhet:

Först kom hatet.
”Kan den äckliga horan Lindeborg bara sluta, lägga sig ned och dö?” ”En så otroligt misslyckad sköka till person. Den där subban verkar fullständigt sjuk i huvudet. Lås in ludret på anstalt och kasta bort nyckeln.” ”Svenskarna hatar dig din feministiska kommunist jävel.”
Sen kom hotet.
”Det skulle inte förvåna mig om denna sköka snart får ett pris på sitt huvud.” ”Åsa Linderborg är den som borde stoppas. Permanent.” ”Det har ju visat sig förut att någon känt igen en propagandaspridande kackerlacka eller ett svenskfientligt svin på gatan eller i ett varuhus”.
Det är inte svårt att leta rätt på henne, skriver en annan och lägger ut min adress: Här bor hon.
Det är fredagen den 30 november. Aftonbladet Kulturs granskning av de högerextremistiska sajterna – Nationell.nu, Nationell idag, Patriot.nu, Avpixlat, Nordfront, Fria tider, Realisten – är inne på sitt andra dygn av trettio och det här är svaret.
Mina chefer uppmanar mig att åka hem och packa. Jag säger till sonen att vi inte kan bo hemma på ett tag. Vi tar varsin väska och går hem till A. Jag lämnar barnet hos hans pappa och går vidare till P.
På natten drömmer jag att sonen är stympad. Han sitter i en fåtölj och jag lägger försiktigt tillbaka kroppsdelen i hopp om att den ska smälta tillbaka innan nån ser nåt. Han är tyst, bortom medvetande eller ordlöst i samförstånd.

Jag väcks av ett sms från ett kontantkort: ”Ärligt gumman, när var det sist du pullade dig själv i fittan?”
Jag går in i på sajterna igen. Kommentarerna är hundratals: ”Din äckliga lilla fitta hoppas en kongoneger våldtar och mördar dig omgående. Du är värd mindre en silverfisk på toalettgolvet.” En skriver att hela Aftonbladets redaktion borde sprängas i luften.
Säkerhetschefen säger det jag redan vet. De som skriver på nätsajterna, mejlar, ringer och skickar sms behöver man inte vara rädd för. De går aldrig från ord till handling. Det är den tysta svansen man inte vet nåt om. Allvaret i hotbilden går inte att bedöma, det kan vara från noll till hundra.
Jag får säkerhetsfönster. Jag jobbar på en tidning där man tar seriöst på alla hot och där det finns resurser att skydda sina anställda. Jag är inte en ensam frilansare, och jag jobbar inte på en fattig tidskrift.
Mamma ringer. Hon har läst på en av sajterna att nån hoppas vargen ska äta upp henne där hon bor på landet. Hon skrattar, det finns nättroll med humor, men ändå – hon är kartlagd.
På natten kommer ett nytt sms: ”Jag hoppas att du är rakad där nere eftersom jag gärna vill komma och knulla dig hårt både i din stora röv och din skrynkliga fitta.”

Det går dagar när jag inte orkar prata om hoten, för jag känner mig löjlig och kanske lite dum. Jag vill inte göra mig till martyr. Det går dagar när jag behöver älta och älta min ångest över att mitt barn och jag fortfarande är separerade. Att nån vill skada oss. Att nån ska skada oss.
För att lugna mig, och kanske sig själva, säger mina vänner att man inte behöver vara rädd för de där människorna, eftersom de inte är särskilt smarta. Jag svarar att jag inte vill kategorisera folk i termer av intelligens, att resonemanget rymmer klassförakt. Våldet som politisk metod har aldrig varit en fråga om bildning eller social bakgrund – det handlar om övertygelse. De som tror på våldet som en lösning är få, men de kan göra stor skada.
När jag säger det där skäms jag lite, jag tänker att nån ska tro att jag har en släng av storhetsvansinne. Jag vet ju att mörkermännen kyligt kalkylerar, att nej, den där kommunistfittan är inte tillräckligt viktig, inte värd att ta några risker för.
P. trålar sajterna, det mesta visar han mig inte, men hoten om våld måste rapporteras vidare till polis: ”Här i Ryssland hade vi också likadan journalist … Hon hette Politkovskaja. Nu är hon död. Dödades med patrioters hand.” Vi väcks av ett nytt sms på natten: ”Jag antar att det är ett tag sedan du sist fick en kuk i dig med tanke på din ålder. Säg gärna till så kommer jag och knullar dig ordentligt.”

Jag drömmer återigen om mitt barn. Att vi går på en snöbetäckt väg, framför oss ligger ett höghus i funkis. En av våningarna är genombruten, det hänger herbarier i taket. Jag bor här nu, säger han. Vi är båda ledsna att jag inte kan följa med upp, men vi säger inget om det. Det är som det är.
Jag får säkerhetslarm. Nästan allt politiskt våld sker i anslutning till hemmet. Björn Söderberg mördades i sitt trapphus. Ett journalistpar fick en bomb placerad i sin bil på hemmaparkeringen. I söderförort för fyra år sedan, fick en barnfamilj en brandbomb i brevlådan. De räddade sig genom att klättra över till grannens balkong. Samtidigt brände de ner kulturhuset Cyklopen, eftersom det var ett tillhål för kulturmarxister.
Jag har stor byline och är fredad på ett annat sätt, de ger sig bara på journalister och fackligt aktiva som arbetar i det tysta. När jag säger det högt, triggar jag dem. Säger jag att jag är rädd, triggar jag dem också.
Polisen uppmanar mig att ta bort sonens efternamn från dörren. Det händer att de går på ungarna på väg hem från plugget, berömmer deras ryggsäck och ber dem hälsa hem till mamma. Eller lägger ut foton på nätet.
Jag har kollegor som lever under samma eller mycket större hot än jag, men det är inget vi pratar med varandra om. Alla bär det inom sig. Man vill inte göra sig märkvärdig, ingen av oss är nån Salman Rushdie eller Roberto Saviano. Eller ­Politkovskaja. Kanske vill man heller inte visa sig svag eller peta i skuldkänslorna över att man utsätter sina barn för fara.
Det här är ett machoyrke, men vi är ändå känsliga käril.
Vi tänker nog också att inte bara hatet, utan även hotet, tillhör yrket. Men det drabbar inte bara oss enskilda – hotet mot journalister och politiker är ett hot mot demokratin.

Det kommer ett anonymt brev, poststämplat i Malmö: ”När får svenska folket läsa / höra om det första mordet på en svensk mediaJournalist?”
Jag lär mig att ta olika vägar till och från jobbet, att inte dricka alkohol på krogen, att inte prata i mobilen utomhus, att aldrig sova med öppet fönster. Jag måste ha full kontroll.
Jag flyttar hem igen på prov. Väcks av ett nytt sms på natten: ”Hur mår din slappa fitta? Är du rakad eller har du buske där nere just nu? Kyss på fittan”. Jag går upp och kissar, plågad av att mitt underliv inte längre är mitt. Det är en yta för våldsamma nationalistiska fantasier. De som dagarna i ända påstår att alla muslimer är våldtäktsmän, är helt besatta av att trasa sönder min kropp.
Avpixlat drar i gång en motkampanj: De ska registrera varenda PK-journalist. ”Vi”, skriver de med ett kollektivistiskt imperativ som gör mig avundsjuk: det är ”vi mot dom”. Jag önskar att deras ”dom” verkligen var ett ”vi”, att det finns en stark uppslutning mot den högerextremism som alla humanister och demokrater måste börja ta på allvar. Jag förstår inte varför inte fler känner oro; fascismen lever på sociala konflikter som inget parlament förmår lösa. Sverige börjar bli fullt av såna motsättningar. Kanske beror tamheten i att de sociala orättvisorna sällan drabbar välavlönade opinionsbildare.

Sonen kommer hem. Vi tittar på fönstren, de ser ut som vanliga rutor. Han lär sig larma av och larma på. Vi pratar om att våga vara radikal även om det kan vara farligt.
Ju fler artiklar jag publicerar, desto fler hot om våld: ”Sådana som Åsa vill jag se med bakbundna händer, hukandes framför ett dike.” ”Shabbos goyerskan borde, behandlas med slö kniv. Denna äckliga rasförrädiska, kulturmarxist, och judehora (dvs horar åt judarna), förtjänar att få bli avsläppt naken, av en helikopter mitt i ugga-bugga-djungeln i Kongo.”
P. skrattar utmattad och jag blir förbannad. Sen kommer gråten. Vi börjar bli avtrubbade. Kulturmarxist, feminist, kommunist, rasförrädare. Det breivikska bildar en språklig varp som börjar bli så bekant, att vi snart har vant oss.
Granskningen ska löpa i trettio dagar, månaden rinner snabbt ut. Jag samlar ihop mina JK-anmälningar mot järnrörssajterna, ett dussintal exempel som torde vara hets mot folkgrupp.
Nytt sms på natten, samma nummer som förut: ”Jag är hård som fan nu och vill pumpa sönder dig där bak riktigt ordentligt. Är du med?” Jag vinklar upp persiennerna och tittar snabbt ut genom vintermörkret. Inga fotspår i snön.

– Åsa Linderborg

Grumpy cat är positivt inställd. For once.

20121220-234121.jpg

It’s better to burn out than to fade away

Haha, ja det är en ganska pretto rubrik. Nåväl, bakgrunden är denna: jag tillhör den delen av mänskligheten som lever enligt devisen ”Jag tänker inte ångra det jag gjort. Jag tänker bara ångra det jag aldrig gjorde.” Och det sättet att leva resulterade i att när jag pratade med mamma häromdagen och ett missförstånd dök upp i konversationen sa hon suckande, men med oändligt mycket kärlek och engagemang skall tilläggas, ”nämen Emma..!”. Dom är nämligen ganska luttrade, mina föräldrar.

Nej, jag är inte helt crazybananas. Jag säljer inte allt jag äger och kastar mig ut på en jordenruntresa bara för att vända i Köpenhamn, jag har aldrig tagit droger, jag påbörjar inte miljoner utbildningar som aldrig avslutas och jag har alltid ett arbete och dödskoll på min ekonomi. Men jag tänker inte ha tråkigt i mitt liv. Jag tänker till exempel inte gå och undra om jag kanske missar världens roligaste jobb medan jag går och vantrivs på en arbetsplats som inte bryr sig om mig. Detta har gjort mitt CV ganska långt och innehållsrikt, men jag har alltid lämnat själv och har bara de bästa referenser att lämna från mina gamla arbetsgivare.

När jag var yngre skrämde jag livet ur min lilla mamma när jag kom hem och engagerat pratade om Hare Krishna efter att de besökt min skola. Jag förstår vad som tilltalade mig med deras sätt att se på saker och ting, för rent teoretiskt gillar jag delar av det fortfarande, men det är ju fortfarande en sekt och även om jag aldrig var i närheten av att vilja gå med så förstår jag mammas oro eftersom jag tenderar att bli väldigt engagerad i saker. Jag skrev mitt specialarbete om Jehovas vittnen, och där fanns det naturligtvis inget som tilltalade, men jag ville veta hur de tänker. Jag hängde med en klasskompis till KSG – kristna skolgruppen, för att se vad de pysslade med och trodde på. För om man inte vet vilka valmöjligheter man har, hur ska man då kunna förkasta dom?

När jag var sjutton år pendlade jag mellan gymnasieskola på dagen och restaurangjobb på kvällen för jag tyckte att bartender verkade vara världens roligaste jobb. Jag hittade en restaurang i grannstaden som anställde mig (trots att jag egentligen inte fick servera alkohol på grund av omyndig), och som lovade att de skulle lära mig att blanda drinkar om jag jobbade som servitris. På nätterna sov jag på ett vandrarhem eftersom pendeln slutat gå och sedan åkte jag till skolan på morgonen. Det funkade ett tag, men det gick sämre för restaurangen så det fick ett naturligt slut. En riktig bartenderskola slutförde jag dock tre år senare (inte på Ibiza) och istället för att blanda drinkar dealade jag black jack och roulette på helgerna under skoltiden bara för att det var så himla roligt och något jag verkligen ville göra. Tiden mellan studenten och bartenderkarriären spenderades på säsongsjobb. Jag kommer aldrig glömma hur mycket jag grät när mina underbara föräldrar som körde mig hela vägen upp till Sälen åkte därifrån morgonen därpå och jag var ensam kvar. Ytterst frivillig men också bara nitton år och utan att känna en enda människa. Att försöka få med en kompis på äventyret var något jag aldrig ens tänkte på.

Och så där har det fortsatt. Jag var bara tvungen att flytta till Stockholm och bo runt i andra hand, läsa en utbildning som jag efter avslutad kurs insåg inte var något för mig, var bara tvungen att starta den där lilla kaffebaren jag drömt om så länge bara för att inse att det är precis så där svårt som alla säger att överleva som litet café, jag tröttnar fortfarande på arbetsplatser som inte inser att det viktigaste av allt är modern och omhändertagande personalpolitik och jag söker fortfarande av ren nyfikenhet efter information om andra människors sätt att leva och tänka. Till exempel.

Inga supergalna upptåg men i nästan alla lägen fattas beslut efter hjärta och magkänsla snarare än hjärna. För tänk att stagnera och bara nöja sig. Hu. Jag har inga problem med att stanna upp, stå still i livet, må bra och vara nöjd, det måste absolut inte alltid hända nya saker. Men att nöja sig, att tänka att det är så här det blev och så det kommer vara fast jag inte alls gillar det, det är inte min grej.

Och så kan det väl få vara antar jag, så länge jag inte skadar någon. Det skulle väl vara mamma och pappa som sätter hjärtat i halsgropen ibland då och då.